inlösas. Helgeandsholmen får ej slarfvas bort till parkanläggningar och sådant skräp, säger riksbanken, utan skall till sin egen välfärd tvingas att gå i den praktiska nyttans tjänst. Men jag rycker mig från mina drömmar och går ned till Kungsträdgården för att höra middagsmusiken. När får man höra sådan musik på landet? Kanske att ett helt dussin gökar gå upp mot gardesmusiken? Tackar ödmjukast! Sedan jag hört musiken, kan det vara tid att tänka på middagsmaten, som jag intager i en sval värdshussal, där jag inte oroas af några yrfän och där det inte blåser blad och gräsfrön i soppan. Efter maten går jag hem och hvilar mig i mina svala sommarrum, där ännu aldrig någon solstråle hittat in för att bleka ut möbler och tapeter. Jag tager mig min lilla middagslur och så går jag åter ut för att höra på aftonmusiken. Jag sätter mig vid foten af Karl den tolftes stod, nedanför den högra kungastöfvelns klack, och därifrån hör jag på en gång musiken från Strömparterren, Blanchs kafé och Berzelii park. Det är en tredubbel njutning, något som man aldrig kan skaffa sig på landet. Säg mig hvar man kan föra ett sådant sommarlif som i vårt kära Stockholm, blott man ej förstör det med de välsignade landtställena.»
»Men har registratorn rakt af ingen sysselsättning under sin ledighet?»
»Sysselsättning? Visst har jag sysselsättning. Jag läser om kriget hvar enda dag, studerar G. B:s rapporter och Spadas reseskildringar från hundturkens land. Jag gick länge och förargade mig öfver att det inte ville komma till allvar, ty nog är det bra roligt att läsa om drabbningar. Jag kommer så väl i håg från mina unga år på 1840-talet, huru ungdomen då afundades dem som hade lefvat under de napoleonska krigen. Hvad
