det måtte ha varit intressant på den tiden, sade vi och suckade öfver vår egen då så intresselösa tid. Vi trodde, att det då lefvande slägtet aldrig skulle få upplefva ett riktigt krig. Men så kom 1848, och sedan har det just icke varit utan sitt intresse att lefva. Krimkriget få år derefter, italienska fälttåget, ett par danska krig, ett preussiskt-österrikiskt, ett franskt-tyskt och nu där borta i österlanden. Nu tänkte jag, att när jag skulle få min ledighet från verket, den stackars tjänstemannens så lifligt efterlängtade semester, skulle jag riktigt njuta af att läsa om de stora fälttågen. Men det dröjde alt för länge. Jag var rasande på ryssarne, som inte kunde knalla sig öfver Donau. Nu skall man få se, sade jag, att de där latmaskarne inte komma öfver, förr än min semester är slut och jag ej får tid att njuta af telegrammen och korrespondenternas skildringar. Men så small det, och glad vardt jag. Ändtligen . . .»
»Ja så, registratorn tänkte på ryssarna vid Donau, då vi mötte er. Vi trodde, att utropet gälde den ändtligen uppnådda semestern.»
»Nå ja, bägge delarne kanske.»
——————
