man för att vara säker om att hatten icke skall stjälas bort erlägga minst 10 öre, hvilket upprepas, så ofta man inträder på ett s. k. bättre värdshus eller kafé. Man kan räkna ut, att det otvifvelaktigt vore billigare att då och då låta stjäla bort en hatt än att hela året om erlägga en skatt till en vaktmästare för att få behålla sin gamla hufvudbonad.
Hvad måste man icke nu betala? Den som är en ohjälplig ungkarl går på morgonen in på ett bättre kafé för att få något slags frukost. Då slipper han verkligen betala för hatten, men till uppassaren gifves minst 10 öre. För att få sitt middagsmål går han naturligtvis på ett bättre värdshus: 10 öre till hattförvararen, 10 öre (i fall man trotsar de sura minerna) till uppassaren. Därefter dricker han kaffe på kafét: 10 öre till uppassaren, 10 öre till hattgömmaren.
Om aftonen vill man också, enligt gammal svensk sed, hafva litet mat: 10 öre plus 10 öre. Således 70 öre om dagen, hvilket stiger till 255 kr. 50 öre om året. Kan man icke trotsa de sura minerna vid middagsbordet, hvilka onekligen inverka störande på matsmältningen, utan pungar ut med 20 eller 25 öre, varder årskostnaden naturligtvis ännu större. Är lefnadskostnaden i en sådan stad, vore det äfven Sveriges sköna hufvudstad, billig?
I en så billig stad som Stockholm är det ganska obilligt, att man skall gifva ut 255 kr. om året till uppassare och hattförvarare. Men huru förekomma det?
Hvad tror ni, att den skulle utsätta sig för, som vore nog djerf att på fullt allvar tillämpa förslaget om drickspengarnes borttagande? Huru skulle han mottagas på ett af våra förnämsta värdshus?
Han inträder i förrummet, där vaktmästaren brukar
