taga mot hatt och öfverplagg. Vaktmästaren-människokännarens öfvade blick har redan märkt med hvem han har att göra och med ett föraktligt fnysande vänder han ryggen åt den inträdande. Denne gör sig själf fri från hatt och öfverrock och hänger dem på en ännu ledig krok.
»Det orkar jag väl med,» säger han för sig själf.
Han träder in i matsalen. Ett lystringsord, sakta, men verksamt, går genom uppassarnes led, och gästen mötes öfver alt af dessa herrars fiendtliga blickar.
Han vill sätta sig vid ett bord, men en uppassare förklarar, att bordet är upptaget, ett andra, tredje o. s. v. likaså. Ändtligen unnas honom plats i en aflägsen vrå. Han begär att få se matsedeln. Uppassaren har svårt att höra, och när han slutligen ej längre har någon möjlighet att göra sig döf för de upprepade tillsägelserna, slänges matsedeln med en vårdslös åtbörd åt den hungrige gästen.
Nytt uppehåll. En maträtt är slutligen bestäld, men gästen får vänta en half timme på att få sin rätt. Maten kommer dock en gång, men är kall och dålig, under det andra gäster som kommit mycket senare redan långt före den lidande fått både varma och goda stycken af samma rätt. Den lidandes klagomål leder icke till något mål.
Nytt försök. Ny väntan. Ny olycklig utgång.
Gästen vredgas och talar högljudt om sitt lidande, men förstummas af något brännhett, flytande ämne, som plötsligt träffar hans nacke och flödar öfver ryggen. Man har, af en olyckshändelse förstås, stjälpt innehållet af en såsskål öfver honom. Han vredgas ännu mera, men ej blott uppassarne, utan äfven de öfriga gästerna skratta åt hans vrede.
