Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/239

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
228
DRICKSPENGAR

Han kastar på bordet pengarne för den dåliga maten och rusar ut ur salen. I förrummet återfinner han väl, efter långt sökande, på en helt annan krok än där han hängt honom, sin öfverrock, men hatten står ej att finna.

»Jag vet inte, om herrn haft någon hatt med sig», säger vaktmästaren; »åt minstone har jag icke tagit emot någon. Hade jag fått hatten i förvar, så hade herrn varit säker om att få rätt på den.»

Den olycklige måste vänta tills alla de andra gästerna fått igen sina hattar, då en gammal, utsliten hufvudbonad utan form och färg återstår. Med detta ombyte måste han låta sig nöja och aflägsna sig under vaktmästarnes och uppassarnes hånlöje.

Han går in på kafét för att låta torka bort såsen, få sig en kopp kaffe och läsa en tidning, men äfven där känner man honom. Såsen får sitta kvar. Kaffet kommer väl, efter lång väntan, men icke i koppen, utan på gästens benkläder. Hvem rår för en olyckshändelse?

Ingen tidning är ledig och varder ej häller på hela kvällen. Fruntimret vid disken skrattar åt den olycklige — »den smulgråten» kallas han.

När han skall gå, är också öfverrocken försvunnen. Hvem kan hjälpa det? Hvarför hade han ej lemnat rocken till öfverplaggvaktaren? Hvarför vill han göra strike mot sina patroner: uppassarn och vaktmästarne? Han är en varg i veum, en allas niding, en fågelfri, en med hvilken man kan göra hvad man vill och som måste svälta i hjäl samt sedan ligga ogill.

Men saken lär kunna betraktas från två sidor. Den andra sidan ser ut på följande sätt:

Huru skulle uppassarne taga sig fram utan drickspengar? Det är väl ingen människa, ingen med