Framför oss ligger ett litet häfte, kalladt »Drickspenningfrågan», af kyparen W. Författaren förklarar sig själf inse »det teoretiskt oriktiga i drickspenningars existerande», hvilket är ett ganska vackert medgifvande, men som likväl ej leder till något mål, då han strax därpå tillägger, att »i praktiken» kan han ej hylla samma åsigt.
»Hvad är kyparens åsigt om drickspenningarne?» frågar gästen, gräfvande i sin penningpung.
»Jag finner dem teoretiskt oriktiga», svarar kyparen med uttryck af djup öfvertygelse, medan han sträcker ut handen efter silfverslanten.
Det är ungefär på samma sätt med gästen. Äfven han finner teorien fördömlig, men i praktiken är han ingen knusslare, och vi erkänna, att äfven vi låta sådant komma oss till last. Det är en svaghet må hända hos oss, lika väl som hos mottagarne, men det är just mänskligt att vara svag.
Däremot är det riktigt omänskligt, att författaren af »Drickspenningfrågan» söker vältra skulden för denna frågas uppkomst på arme tidningsskrifvare. »Det är endast några tidningsskrifvare, som kommit genom sitt snobbiga uppträdande eller för stora pretentioner i ordkäbbel med kypare, då de förre sedan lofvat göra alt möjligt förfång åt de senare o. s. v.»
Kan man se bara! Hvad som tröstar de stackars »snobbarne» är dock, att författaren, »kyparen W.», strax därpå förklarar sig vara en »stor vän af den offentliga pressen». Det var hederligt. Han erkänner till och med, att han »någon gång för att publicera en gagnelig idé» begagnat sig af pressen.
Var helsad, medbroder!
