Prisse i fara.
(Aug. 1877.)
»Maximibeloppet af den årliga skatt för hund, som
i k. kungörelsen den 12 Juli 1861 omförmäles, har
riksdagen förhöjt från 5 till 15 kronor.»
Det stod att läsa här om dagen i Dagbladet. Saken är alldeles icke ny och har redan under senaste riksdag omtalats, men fru P., en af våra gamla bekanta, hade alldeles förbisett det meddelandet af det enkla skäl, att hon aldrig läser riksdagsredogörelserna. Nu hade hon kommit att kasta blicken på artikeln om budgeten och beskattningen, läste och förskräcktes så häftigt, att hon tappade bladet, där hon satt på verandan.
»Herre, min skapare!» utropade hon. »Tänker man då ta lifvet af oss?»
Hr P., som satt och myste åt Söndags-Nisse, hoppade till, så att konjakskarafinen var på väg att komma på hufvudet i blomstersängen nedanför verandan.
Fru P. förklarade orsaken till sin förskräckelse och utropade ännu en gång:
»Tänker man då taga lifvet af oss?»
»Nej, bara af hundrackorna,» förklarade hr P., som, för att försäkra sig om att konjaksflaskan icke tagit
