omfattade med skyddande armar det lilla djuret och såg på sin man med blickar, hälften förskräckta, hälften trotsiga. Hr P. kände, att ett oväder var i annalkande, hälde ännu några droppar konjak i vattnet, drack beslutsamt, fick nytt mod och utropade:
»Vill du kanske, att jag skall betala femton kronor för det osjäliga kräket, då jag för dig ger bara 20 öre i personlig skyddsafgift efter första artikeln allmän bevillning samt ytterligare 20 öre efter tredje artikeln i mantalspenningar?»
Detta var ett argumentum ad feminam, men fru P. kände sig icke blidkad. Hon tryckte Prisse så hårdt mot sitt oroligt klappande hjärta, att Prisse morrade och smågläfste. Hr P. fann läget ganska kinkigt. Han såg ingen utväg, men morskade ännu en gång upp sig och förklarade sig icke vilja gifva vika.
»Om du inte gör revolution, så gör jag,» sade fru P., vände sin och Prisses frånsida åt hr P. och gick med fasta steg öfver backen till närmaste grannar för att predika revolution i hela sommarkolonien.
Hon är, som sagdt, en beslutsam kvinna. Hvem vet hvilken utgång saken får, i fall stadsfullmäktige verkligen skulle gå in på beredningsutskottets förslag? Det är icke alla husegare som äro lika fogliga som hr P. mot myndigheterna och lika hjärtlösa mot hundslägtet.
»Jag gör mig aldrig af med Ali!» utropade en af dem.
»Inte jag häller med Pan!» förklarade en annan, och Kastors och Ladys, Björns, Tusses och Tussans, Hektors, Pompes och Moppes husbönder säga det samma. Antingen varder det en allmän revolution i samhället eller en hel mängd smårevolutioner i hemmen, och det ena är sannerligen icke bättre än det andra. Måtte
