herrar stadsfullmäktige tänka därpå och ej spänna bågen för högt! Det är hvad hvarje fredlig medborgare önskar och hvad hvarje sann hundvän hoppas.
Vilja stadsfullmäktige skaffa kommunen ökad inkomst, lär sådant väl icke kunna åstadkommas genom att höja hundskatten till femton kronor. Inkomsten af skatten varder då utan tvifvel mindre än nu, äfven om någon allmän revolution icke skulle utbryta.
Vilja de däremot icke så mycket tänka på inkomsterna, utan mer främja några grymma afsigter på hundarnes utrotande, så kunna de möjligtvis äfven, oaktadt alla hundvänners kraftiga motstånd, vinna den afsigten, men komma då alltid att förföljas af Prisses, Alis, Pans, Hektors och alla de andras blodiga skuggor, och nog vore det hemskt.
De kunna aldrig gå upp i stadsfullmäktiges samlingsrum utan att frukta för att en sådan skugga, nej, många sådana skuggor skulle smyga sig efter dem och bita dem i galoscherna, tassa omkring deras stolar, sticka nosarne ända upp i protokollen, och när en af stadsfullmäktiges många ypperliga vältalare skulle med sin retorik inverka på ett vigtigt beslut, kunde det hända, att ett spökaktigt hundgläfs kittlade hans öronhinnor, gjorde oreda i den annars alltid så rediga tankegången och stoppade vältaligheten midt i farten.
Månne det då icke vore bättre att afstå från de tio kronorna och låta skatten blifva vid de fem? Huru skulle de lifs lefvande hundarne då icke tacksamt vifta på svansarne och artigt räcka vacker tass åt hvar enda stadsfullmäktig!
»Men hundarne äro riktigt otäcka kreatur,» invända skatteifrarne. »De springa omkring och göra ofog på våra vackra husknutar och våra vackra gräsmattor, både
