de mattor som redan finnas i Kungsträdgården och Berzelii park och de som komma att finnas i Humlegården. De gemena djuren skälla på våra hästar, när vi om morgnarne rida ut från ridhuset vid Grefthuregatan och när vi om aftnarne åka stora promenaden på Djurgården, och det är alldeles icke sagdt, att de äro tacksamma för vårt undseende mot dem, utan det kan hända, att de skälla på oss själfva och kanske äfven bita oss. Hundgalenskapen kan lätt sälla sig till alla andra af nutidens många galenskaper.»
Alt detta är sant, mycket sant, det måste hvarje opartisk medborgare och medborgarinna erkänna, äfven om man är aldrig så stor hundvän.
»Prat!» kommer dock en invändning. »Hundarne göra ej värre skada än många tvåfotingar. Nog kan man få höra skällsord från andra än hundar. Och hvad bitandet vidkommer, kan det mycket lätt förekommas genom munkorgar.»
»Usch då!» ropar fru P. »Aldrig skall min lilla Prisse bära en otäck munkorg, som kunde plåga i hjäl det söta kräket.»
»Goda fru P., munkorgen har ännu aldrig plågat i hjäl något sött kräk. Det är en fördom som måste bekämpas. En stor och rymlig munkorg hindrar inte bunden från annat än att bita, och kloka lagstiftare måste se till, det icke någon, vare sig hund eller icke-hund, lemnas tillåtelse att bita. Just därför hafva vi lag och förordning.»
Äfven det är sant, mycket sant, och vi kunna intyga, att hundarne i flera andra stora städer i Europa hela året om bära munkorg, utan att de därför tyckas lida det allra ringaste.
