Må vår gamla bekanta, älskvärda fru P. lugna sig, icke predika revolution, icke sätta sig på tvären mot hr P., som af ganska aktningsvärda, ekonomiskt giltiga och äktenskapligt vackra skäl ej vill betala femton kr. i hundskatt, då han för sin äkta hälft ej gifver mer än till samman 40 öre efter första och tredje artikeln allmän bevillning!
Må hr och fru P. och alla goda hundvänner helt fogligt vända sig till stadsfullmäktige och föreslå, att skatten bibehålles vid fem kronor, men att alla hundar hela året om skola vara försedda med munkorgar! Det är en medelväg, som borde tillfredsställa både hundvännerna och stadsfullmäktige, hvilka senare på det sättet kunde rädda både sina hästars och sina egna ben. På det viset skola stadens inkomster utan tvifvel också i betydlig mån tillväxa, och frid herska i hemmen och förnöjsamhet bland djur och människor.
——————
