»Kommer aldrig i fråga. Stå stark, min bror!»
Men en dag kom den ene af de två och förkunnade den andre, att nu vore ett kafé öppnadt i Sundbyberg.
»Hvad säger du, min hedersbror!» utropade den andre, obehagligt öfverraskad. »Det är således fullt allvar? Hvem hade kunnat tro det? Ja, ja, då torde det vara tid att tänka på eftergifter.»
»Jag har funderat på, om jag skulle tillåta mina hyresgäster att ha barn . . . förstå mig rätt, bara ett barn tills vidare för hvarje hushåll.»
»Hm! Det kunde vara ett dåligt föredöme. Låt oss inte förifra oss! Kunde vi inte till en början medgifva en katts tillvaro? Det visar alltid god vilja och bör motverka det ogudaktiga pratet om husvärdarnes tyranni. Skulle man, oaktadt denna om sann människokärlek vitnande eftergift för kattslägtet, likväl visa håg att flytta ut till Sundbyberg, är det ju alltid tid att närmare tänka på barnfrågan.»
Så står saken vid det gamla årets utgång. Ett stycke in på det nya hafva vi Sundbyberg i full förstadsblomstring, men låt oss icke gå händelserna i förväg. Förhoppningarna må tills vidare vara oss nog.
Om Stockholm får sig en förstad med alla därtill hörande förmåner, är det ej häller omöjligt att Göteborg får sin sill igen.
Vi hafva åt minstone hört glunkas därom från vestkusten. »Än en gång kan vår herre ge göteborgarne sill», säger ordspråket, men det har varit ett af de ordspråk, på hvilka ingen människa fäst något egentligt afseende, nästan bara ett tomt tal som man gripit till alldeles som pratet om Lambertska arfvet, då man ej haft något annat för att hålla samtalet vid makt.
Nu skall det emellertid vara fullt allvar. Det
