»Blåser? Jo, det har Kristin kanske rätt i. Kors ja, hvad det blåser. Gud bevare dem som äro på sjön!»
»Vet frun, jag hade en bror som var eldare på ett ångfartyg, och han höll på att sätta lifvet till långt ute i skärgården för sju år sedan.»
»Hvad hör jag! Ja, det är grufligt hvad det händer mycket olyckor med de där ångfartygen nu för tiden.»
En annan jungfru som står och handlar i granskapet hör att det är fråga om olyckor och ångfartyg, och strax har hon sin föreställning om saken fullt färdig. Hon möter en annan fru Pettersson och frågar denna, om hon hört hvad det är för ett ångfartyg som förolyckats.
»Nej, hvad säger jungfrun! Det har jag inte hört, men det måste jag ta reda på. Jag har ju en syster som skulle få tjänst i restauration på Bråviken.»
»Tänk, om det är ångfartyget Bråviken som förolyckats.»
. . . Bråviken som förolyckats. Det uttrycket uppsnappas af en herre som går förbi. Han skyndar in på närmaste källare och ropar åt källarmästaren och gästerne:
»Har ni hört, att Bråviken förolyckats?»
»Nej, hvad säger bror? Det var ju en ryslig händelse. Ja, de där ångfartygen! Jag kommer mycket väl i håg, fast jag just inte var gammal på den tiden, då det inte fans ett enda ångfartyg i hela Sverige, och då passerade aldrig sådana där olyckor.»
»Men hur har det gått till? Det är ju så lugnt och vackert väder.»
»Det kan man väl begripa, hur det gått till . . . En stenborgare? Ja, tack skall bror ha, fastän jag redan fått två förut på morgonen . . . Det där förstår jag mycket väl. Kapten skall gud bevar’s ha brådt och forcera
