Visst fins det ett sådant, men det är icke sagdt, att den ensamme kan hitta rätt på det.
»Om jag skulle gå och läsa tidningarna?»
Han går in på ett kafé, ett kafé utan musik — sådana finnas ännu — och tager någon liten förtäring samt begär att få se en af dagens tidningar. Alla tidningar äro för tillfället upptagna, d. v. s. att deras tillfälliga innehafvare hålla i dem, under det de äro inbegripna i lifliga samtal samt då och då kasta en tankspridd blick på spalterna.
In rusar en glad skara, idel bekantskaper till den ensamme, hvilken snart icke är ensam längre, utan en fast länk i den muntra ringen. Han tycker alldeles icke om cigarrök, punschångor, toddydoft och kvalm, och han har kanske föga smak för det icke alltid så anderika samtalet eller de icke ständigt så kvicka ordlekarne.
Men hvad skall den ensamme taga sig till? Han stannar en timme; han öfvertalas att stanna kvar ännu en; han sitter fastspikad i en tredje. Klockan slår tolf. Gasen släckes. Man måste bryta upp. Det är hårdt, och icke alldeles rättvist, tycker sällskapet.
Försöket att läsa tidningar på ett kafé förnyas af enslingen, men har alltid samma påföljd. Han har icke råd att söka inträde i »Sällskapet». Skulle dess utom en stackars extra ordinarie i verken eller en obetydlig kontorist vara säker om att vinna ett sådant inträde?
En afton, under det han går och drifver, träffar han en bekant som föreslår, att de skola gå upp i läsesalongen vid Brunkebergstorg.
»Läsesalongen!» utropar den förre. »Skall den vara bra, den?»
»Kom med, får du se!»
Man stretar upp åt Brunkeberg, går in i det s. k.
