Brunkebergs Hôtel, stiger en trappa upp, kommer in i en nyreparerad, fin och på samma gång hemtreflig, väl upplyst och lagom varm salong utan tobaksskyar, punschdofter och toddyångor.
»Å, tusan! Här ser riktigt trefligt ut,» säger den nykomne. »Och jag som aldrig förr varit här!»
Han slår sig ned bland sällskapet, både damer och herrar, men alla tysta och upptagna med sin läsning. Han ögnar igenom en mängd svenska blad, af hvilka några finnas i flera exemplar. Han frågar, om där finnas äfven utländska. Ganska visst. Han får både engelska och tyska, franska äfven.
På de flesta områden af vetande finnes alltid något att tillgå, dels i tidskrifter och tidningar och dels i böcker, i alt på sex språk.
Vår ensling fann sig så väl i läsesalongen, att han återvände dit hvarje afton. Det hände till och med, att han afslog en bjudning till hofrättsrådets samt rakt af icke brydde sig om den nyaste operetten för att få sitta i fred och ro i den glada salongen vid Brunkebergstorg och njuta af det nyaste inom literaturen. Och när han nu går därifrån om aftnarne, lånar han vanligtvis en bok med sig hem för att ännu en stund vid sin ungkarlslampa fortsätta att läsa. Kaféet besöker han icke mer.
Han är för öfrigt icke ensam om det tycket. Läsesalongen har redan uträttat icke så litet, skulle vi tro, i god syftning. Det är verkligen glädjande att se, huru medlemmar af olika samhällsklasser där träffas och huru många unge män och gossar, för det måttliga priset af 15 öre, där tillbringa sina lediga stunder, i stället för att såsom förr kanske med dryg kostnad uppoffra dem på tomma eller stundom skadliga tidsfördrif.
