Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/267

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Dåliga tider.
(Maj 1879.)


»Nå, hur står det till?»

»Å . . . hu, hu, hu! . . . Det är så dåliga tider. Kan man kalla det här för blomstermånad?»

Ett allmänt missnöje håller på att göra sig gällande. »Tiderna» äro dåliga, och väderleken ännu sämre. Är det riksdagens fel eller regeringens eller stadsfullmäktiges? Eller skall man gå ännu högre upp och uttrycka sin brist på tillfredsställelse med den som gifver regn och solsken? Man tyckes icke riktigt veta mot hvilken missnöjet bör utbryta, men missnöjd är man, det är visst.

Om man åt minstone kunde få litet vårluft i ersättning för den tryckta affärsställningen, men det ser mörkt ut och det kännes kyligt. Att få tag i någon inhemsk vår är icke tänkbart, och förrådet på utländsk vara tyckes vara ganska knapt, och dess utom . . . hvem kan väl i dessa tider tänka på införsel?

»Ack, hvilka tider!» sucka köpmännen.

»Hvilka förskräckliga tider!» jämra sig slöjdidkarne.

Till och med skalderne . . . ja, det gifves verkligen skalder ännu i våra dagar — till och med skalderne sucka öfver de dåliga tiderna.