skalder. Han stälde sig först på Vasabron, men han tyckte sig stå på osäker grund och kunde därför icke få någon riktig öfversigt af Strömsborg.
»Skall jag fara sjövägen till holmen?» tänkte han. »Nej, det är så kallt, och dess utom har det sitt behag att komma landvägen till en holme.»
Han gick till sammanbindningsbanans gångbro, hvilken nu mer ej är fullt så folktom som för någon tid sedan. Det har varit en tid, då det fans åt minstone två ställen i Stockholm på hvilka man kunde få alldeles ostörd öfverlemna sig åt ensamhetens behag, utan fruktan att på något sätt störas, och de ställena voro nyss nämda bro samt Nya teaterns salong. Nu bör man icke göra sig alt för säker på en ostörd ensamhet där, och har man ett litet möte, hvilket man önskar skall blifva okändt för den skvalleraktiga verlden (Les bourgeois de Pont-Arcy, heter det på franska), så torde det, efter hr Arlbergs ankomst till Nya teaterns scen, icke vara rådligt att taga den teaterns salong till mötesplats. På gångbron öfver Norrström kan det möjligtvis ännu låta sig göra, men fullt säkert är det likväl icke.
Skalden kom till Strömsborg. Rätt fint, vacker stenkant rundt omkring, nymåladt och tvättadt, stort antal dukade bord, men ännu inga vårfantasier, icke en enda liten förkänning till en vårfantasi. Och likväl, huru trygg ligger icke Strömsborg med sammanbindningsbanan på nacken och Vasabron på magen!
»Det skall tusan gå och söka efter vårkänslor,» tänkte skalden och gick till Blanchs teater, den lilla behagsjuka sötungen i vrån vid Kungsträdgården, rätt täck, utan att vara prålande.
»Hvad hr Blanch är tokig som öppnar sin teater just när sommaren börjar!» sade någon för tre veckor sedan.
