ångan. Fartyget ränner af med en hisklig fart ända tills det stöter på en undervattensklippa, som kanske stiger sina femti fot öfver vattenbrynet. Läcka uppstår. Vattnet rusar in. Elden under pannan släckes genast. Hela skrofvet sjunker, och inte en enda man kan rädda sig.»
»Det är ju grufligt, att det skulle gå på det viset med Bråviken . . . Inte en enda man räddad!»
Innan middagen vet hela staden, Kungsholmen, Danviken och Skinnarviksbergen inbegripna, att ångfartyget Bråviken helt och hållet förolyckats.
»Totalt!» utropar man och skakar på hufvudet och ser intressant svårmodig ut.
Dagen därpå borde åt minstone hela staden veta, att ångfartyget icke förolyckats, men fru Sara Pettersson anser sig icke behöfva tro på tidningarnas försäkringar i det fallet.
»Tidningarna ljuga så mycket,» förklarar den goda frun. »Nu vilja de inte bekänna, att Bråviken gått till botten. Men hvarför talade alla människor om det i går då?»
»Jo, jo, ingen rök utan eld . . . Nå, har du hört, lilla du, att det är ett statsråd som rest till Amerika? Han ville, att kungen skulle ge honom högre lön, och då kungen sade nej, gick han i kungens kassakista och tog sig själf så mycket han ville ha; men en dag vardt det upptäckt, och då måste han rymma. Det säges, att han kommer att stå i hökarbod i Amerika.»
»Ja, är det inte som jag alltid säger, att vi lefva i en förskräcklig tid och att det blir värre för hvar dag som går. Aldrig hörde man sådant där förr i verlden, då vi voro yngre. Det kommer sig bara af de otäcka tidningarna.»
»Min man har en kusin som är landtbrukare, och
