dagen i månaden, var år 1879 i ordets fulla bemärkelse lysande, alt ofvan från och alt nedan till: strålande sol, glänsande uniformer, skinande hästar, lackerade vagnar med inneliggande damer, blommor, om icke så många på marken, så dess flera på damernas kinder och i synnerhet på deras hattar. Och alla dessa fönster med högtids-sommarklädda damer längs hela Storgatan!
Blommor, sade vi, och få ej glömma, att sådana kastades på både konungen och drottningen. Från ett hus vid Storgatan, nära Ladugårdslands torg, föll ett helt blomsterregn, idel rosor, på de kungliga, hvilka tycktes finna regnet ganska uppfriskande och lönade regnets upphof med välvilliga småleenden.
Tänk, om till följd af alt detta hyrorna vid Storgatan skulle stiga! Nå, då få hyresgästerna flytta till trakten norr om Humlegården, den närmaste framtidsstaden, innan Ladugårdsgärdet ännu hinner förvandlas till stadsdel och innan Djurgården byter ut sina ekar mot sex våningars stenhus.
Huru är det med Djurgårdslifvet? Vi mena med folklifvet på Djurgården. På 1879 års majfest fans där ju ofantligt mycket folk — 20,000 eller 50,000 eller hvilken hög siffra vi kunna komma öfverens om — men egentligt folklif var där kanske icke. Det är betänkligt.
»Öfver hufvud kan man i det närvarände Djurgårdslifvet alt för ofta anmärka en viss stel högtidlighet, en metodisk afsägelse af alla glädjeyttringar, en konvenans, som kanske närmar sig mera det tråkiga än det värdiga, och som ofta skulle falla tyngande på sinnet, därest ej intrycket af en blid och älsklig natur verkade en glömska af samhällsformernas själlöshet och lade öfver den anspråksfulla hvardagligheten en synvilla af fantasiens bilder och hjärtats själfskapade lycka.»
