Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/277

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
266
FÖRSTA MAJ

Det där skrefs icke i går och ej ens i förgår, utan år 1833, af samme oförgätlige J. E. Rydqvist, hvilken vi här ofvan åberopat. Således hade man hvarken vackert väder eller något folklif redan för snart ett halft århundrade sedan. Har man någonsin haft det här uppe i norden? Man kan komma på vissa tvifvel i det afseendet, och därför lönar det kanske icke så mycket mödan att klaga öfver nutiden och skryta med framfarna glada dagar. Men Bellman! Har han icke skildrat Djurgårdens folklif? Det kan ej nekas, men skulle man möjligtvis icke få smyga in en liten förmodan, att den store skalden ofta låtit sin egen rika inbillningskraft gifva färg åt taflan?

J. E. Rydqvist talar med hänförelse om Djurgårdslifvet på Bellmans tid. Han erinrar om Blå Porten och Gröna Lund samt nämner äfven Hasselbacken, förr ett värdshus af lägsta rang.

»En röd koja låg», säger Rydqvist, »på höjden af det nuvarande Ludvigsro (hvarest hr Pierre Bichard har sin restauration); det var Hasselbackskrogen. Planen nedanför, som nu (år 1833) intages af hr Pohls konditori, Manégen, den nybygda Vauxhallen m. m., var ännu öfverväxt af täta hassel- och hagtornsbuskar, hvilka sist nämda med sin hvita blombeklädnad gåfvo det vackraste afbrott åt den för öfrigt gröna bottnen. Beläget mot solsidan, blef detta ställe tidigt grönt, och redan de första sommardagarne såg man en skara utvandrare med matknyten, lägrande sig på den af buskar och träd skuggrika platsen, där sjömän, arbetare, gemenskap och betjening samt allehanda folk af de fattigare klasserna på flerfaldigt vis förlustade sig och äfven kunde i rikare mått njuta vederkvickelsens sparsamma ögonblick, på en tid då källar- och kroglifvet ännu ej utgjorde hvardagslif.