Alt faller, men stallet står.
(Dec. 1879.)
Helgeandsholmen är en ypperlig plats, med ett läge
som torde öfverträffa de flesta andra stadsplatser i
Europa, midt uti en stor stad, midt emellan två stora
vatten, midt uti en liflig samfärdsel, vid foten af ett
storartadt byggnadsverk, en vacker plats, en frisk plats, en
plats som bjuder vandraren att stanna och njuta af en
skön utsigt, en på alt sätt intagande, tilltalande, vänligt
fängslande plats — och därför står ett stall på den
platsen, ett stort stall, ett högt stall, ett långt stall, ett
doftande stall.
Någonting motsvarande har man icke kunnat hitta på i Paris, London, Berlin eller Wien. Man skulle knapt hafva kommit på en dylik tanke i Abdera, som dock var känd för ganska snillrika idéer. Ett storartadt stall med stallgårdar, höskullar, gödselhögar på den skönaste plats . . . nej, så långt var man icke kommen i nyss nämde trakiska stad.
Men vi kunglige svenskar, vi hafva hittat på det. Vi hafva det stora stallet på Helgeandsholmen och vi kunna vara säkra på att få behålla det där i alla tider, åt minstone så länge Stockholm står, och det är för oss alldeles tillräckligt.
