Tiderna växla, men stallet står kvar. Sverige kan hafva oinskränkt monarkisk styrelseform, därpå få mycket inskränkt, öfverlemnas åt rikets ständers styrelse, återgå till strängare monarkisk, ännu en gång underkastas allenastyrelse, sedan å nyo erhålla inskränkt monarki, släppa af rikets ständer, skaffa sig en riksdag med två kamrar, än hafva herr-regering, än s. k. bondregemente — under alt detta står stallet lika orubbligt!
Norrbro bygges; basaren bygges; den lilla spången från Mynttorget bygges om ett par gånger, med trettio eller fyrtio års mellantid; järnvägens sammanbindningsbro drages öfver Mälaren; Vasabron uppföres, alla hus i granskapet undergå förändringar, byta om egare och bestämmelse — stallet är oföränderligt!
Konungaborgen växlar invånare, och invånarne kunna växla tycken och åsigter — stallet håller sig lika! Af alla de människor som vandrat öfver Norrbro och på Mynttorget hållit för näsan i anseende till de skarpa dofter från Helgeandsholmen, dör det ena slägtet efter det andra! — stallet lefver!
Hvilken ihärdighet! Hvilken lifskraft! Allting förvandlas, alt går omkull, sjöng Bellman, men då tänkte han icke på det kungliga stallet. Det kan ej falla, det är en »representant för den eviga lifsprincipen». Det är något oföränderligt och därför tillbedjansvärdt.
En gång, då doften var alt för stark, började man tänka på att söka ny plats för det tillbedjansvärda stallet, och så gick man ut och sökte och sökte. Men det var alldeles omöjligt att finna någon så utmärkt plats som Helgeandsholmen. Man tittade på Kungsholmen, på Artilleriplanen, på Sjöhästen — omöjligt! Nej, sådan plats som Helgeandsholmen finnes bestämdt icke.
Så kom man att tänka på riksdagen, som bor
