Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/283

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
272
ALT FALLER MEN STALLET STÅR.

visst icke från Helgeandsholmen, hvilket vore orimligt, utan blott litet längre ned åt vestra stranden.

I hvilket fall som hälst skola riksbanken och riksstallet — ty det kungliga stallet är onekligen en riksinstitution — verka samfäldt till ett stort fosterländskt syfte i rent praktisk riktning. Under det banken samlar högar af bara guld, så gör stallet alldeles det samma, och det i Stockholms medelpunkt.

Konungamakt och folkmakt komma att hafva hvar sin företrädare på Helgeandsholmen. Det är ju alldeles som det bör vara i en stat, der maktställningen är så klokt afvägd. Bankokommissarier och stallmästare komma att rida vid hvar andras sida till det gemensamma fäderneslandets fromma. Kamrerare och hingstridare, kontorsskrifvare, kuskar och alla andra bank- och stalltjänstemän skola till samman arbeta för det allmännas väl, hålla kursen uppe och låta det gå i raskt traf.

Men när man är som bäst i farten, åt minstone med det vackra förslaget, kommer hr Liss Olof Larsson och stör den sköna framtidsplanen. Den där Liss Olof är för svår. Han talar om eldfara. Hvem bryr sig om sådan, blott man kan bibehålla stallet? Banken må gärna brinna, endast stallet kan räddas. Stallet är ju hufvudsak här och riksbanken bisak.

Så talar hr Liss Olof Larsson om, att det skulle se fult ut på holmen. Att han kan vara så opraktisk! Hvem bekymrar sig om det fula, blott Helgeandsholmen får behålla stallet? Helgeandsholmsfrågan ligger ju egentligen i stallet med dess »dépendancer», och däruti ligger hon både mjukt och varmt och väl bevarad för alla tider.


———♦———


A. LÖNBOHMS FÖRLAG.