landskansliet eller vid veterinären. Men mina fruntimmer blifva yra i hufvudet, när de höra talas om den stora staden och få läsa om lilla Lindqvist på Dramatiskan och alla de där teater- och konsthistorierna, med hvilka hufvudstadstidningarna nu fylla sina spalter i stället för att trycka något nyttigt.
Det var just på söndagen, när jag skulle få mitt första parti bräde med komministern, som Lina, min yngsta dotter, kom in med Dagbladet och läste upp krönikan och suckade för att hon icke genast kunde flyga till Stockholm och få spatsera på Drottninggatan och räknas till de vackra damerna.
»Det där är bara slarf, eller hvad tror bror?» sade jag till komministern.
»Sexor all! Få se, om inte bror blir Jan i dag igen,» sade komministern. »Jo, visst är sådant där slarf. Aldrig sätter jag min fot på Drottninggatan. När jag senast var i sta’n . . . se så, nu slog bror cinkorna . . . senast var i sta’n, satt jag hela tiden på Tre Remmare och höll mig obesmittad af verlden, he he! Det var i förrfjol, det, under den stora expositionen, som jag gaf en god dag, för si, den kostade bara pengar.»
»Men söta, lilla, goda pappa,» gnälde Lina, »det måste vara gudomligt i Stockholm så här tids på året.»
»Kan du ha det gudomligare än i Roslagen,» svarade jag, »då fruktträden nu börja blomma och man redan ser syrenknopparne titta fram och ekarna grönska af alla krafter?»
»Ä, ekarna!» ropade Lina. »Hvad är det väl mot de granna butikerna i sta’n? Så ville jag så grufligt gärna gå till Lejas. Och fru Djurberg har nyss kommit hem från Paris och lär ha de gudomligaste söta modesaker med sig. Det skref Malla Pettersson här om dagen.
