gud bevar’s skall vara så präktigt stenlagd, det vill säga stenlagd på stockholmska som är något egendomligt för den staden. Men så tog det åter slut med stenläggningen, och väl var det, tyckte jag, och Perlan med. Det var en bit tämligen reel landsväg in uti hufvudstaden, med hyddor och plank och måleriskt bråte på sidorna. Det gick både hastigt och lustigt framåt i dammet. Sådana där små landtliga afbrott i en stor stads enformighet har jag ingenting emot.
»Se så, nu äro vi ändtligen i Stockholm!» utropade Lina och bad Anders icke köra så fort, ty hon ville se sig omkring och andas den rara stockholmsluften.
Ja, vi voro verkligen i Stockholm. Framför oss utbredde sig den s. k. Träskängen, som sedan långliga tider tjänar till upplagsplats för alt hvad hufvudstaden eger, jag vill visst icke säga skönast, men kanske störst inom vissa förhållanden. Det är en vidsträckt plats som kan rymma en ofantlig mängd sopor och afskräde af alla slag, och som äfven gör det, hög på hög, bärg på bärg, och snart är lagret lika outtömligt som de berömda grufvorna på Chincas-öarna. Träskängen ligger dock ett godt stycke inom stadens gränslinier, helt nära Humlegården och utgör en fortsättning af Regeringsgatan, hvilken med Drottninggatan täflar om äran af att vara hufvudstadens förnämsta gata.
»Usch, hvad det luktar!» ropade Lina och Hedda på en gång och uppmanade Anders att köra fortare.
»Det är infamt!» skrek min hustru och drog fram luktvattensflaskan.
»Jo, jo, mina vänner,» sade jag och pustade ut riktigt väldiga tobaksmoln, »nu äro vi i Stockholm, som är så förföriskt om våren. Här behöfver man blott gapa och supa in frisk luft, påstår Dagbladskrönikan.»
