»Kör på, käre Anders!» ropade flickorna och stucko körsvennen i ryggen med sina parasollkäppar.
»Erre Jess,» skrek Anders, »ur ska jag komma hur fläck på en så elvetes husel väg?»
Och Anders hade rätt. Det är min sann inte möjligt att skynda förbi det förskräckliga upplaget på Träskängen.
På en af de högsta Träskängskullarne låg en karl och sof. Hvilken hviloplats! Mina fruntimmer sågo mycket förvånade ut. Detta skulle således vara en försmak af hufvudstaden, som de så mycket längtat efter.
Alt har dock en öfvergång, och slutligen hunno vi ändan på den undersköna avenyen. Vi kommo in i staden och funno ett tämligen godt härbärge, där vi inte behöfde ringa flera än tolf gånger, förr än en sömnig jungfru visade sig och med stor förvåning frågade, om vi ville henne något. Jag medger, att vi gjorde orätt, som ej genast togo in på Kung Karl eller hos Rydbergs; men vi kommo ju från Roslagen och skulle njuta af Stockholm, som öfver alt är så förföriskt vårtiden.
Vi gingo ut och skulle naturligtvis spatsera på Drottninggatan. Flickorna skulle först och främst se på de granna butikfönsterna, men de fingo hvarken se butiker eller något annat, ty dammet hvirflade i himmelshöjd hela dagen och svepte in oss i ett ogenomträngligt moln. Någon vattning tycktes inte komma i fråga.
Så såg det ut öfver alt i Stockholm. Flickorna voro förtviflade. Min ros i skogen var instäld. De längtade hem till landet igen.
Vi höllo på att få ögonen förderfvade af det ihärdiga dammet och hade vi stannat en enda dag till i Stockholm för att försöka få se åt minstone något af
