Den sökande afstår från att vandra till Tavastgatan och taga sommarnöjet i skärskådande.
Han sätter sig i stället på en liten ångbåt och far ut på upptäcktsresor.
»Teorien är visst bra,» säger han, »men praktiken är onekligen bättre.»
Så han sväfvar kring på det ödsliga haf, där ännu icke många farkoster synas, men så många flera isstycken. Han far vida som jagande falk, kommer både till Blockhusudden och Lidingöbro och långt in i Lilla Värtan, men kapten lägger icke i land vid något ställe. Det blåser för starkt.
»Jag måste i land och se på sommarnöjen,» förklarar han som är stadd på upptäcktsfärd.
Hu-u-u, hviner blåsten omkring honom.
»Herrn ser dem ju härifrån,» menar kapten och håller öppna sjön.
»Inte kan jag från ångbåtsdäck hyra sommarnöje,» klagar den sökande.
Snökorn börja flyga, smälta mot ångbåtens skorsten. men fastna i skägget på den som är ute och letar efter sin sommarfröjd. Solen har för länge sedan gömt sig i snömolnen. Blåsten tilltager.
»Jag lägger inte i land förr än vid Djursholm,» gifver kaptenen till känna.
»Kan jag inte få komma till Rödstugan?»
»Nej, jag aktar mig för den knuten i det här vädret.»
Ångbåten lägger ändtligen till vid Djursholm, men man har icke tid att gå i land. Återfärden anträdes genast.
Vädret är afskyvärdt. Han som är ute och letar efter sommarnöje klämmer sig fast vid skorstenen. Hatten blåser i sjön. Hårtestarne vilja göra sällskap.
