Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/48

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
37
DÅ PRINSESSAN GIFTE SIG

intet» på ryggen i en skogsbacke, möjligtvis med en bok i handen, under ekarnas sus, under . . . ack, bort med den förledande synen. Han tiger och småler och låter sig afundas.

Alla möjliga upplysningar till allmänhetens tjänst, sade vi. Huru anskaffas de? Det är visst sant, att en tidningsman vet alt, icke allenast det som händt, händer och skall hända, utan ock, hvilket är just hans starkaste sida, hvad som möjligtvis kunnat ske; men omständigheter kunna dock inträffa, då han önskar några ännu närmare upplysningar.

Till hvem vänder han sig då, när det t. ex. är fråga om ett furstligt bröllop?

Till myndigheterna naturligtvis. De böra känna saken. Han infinner sig hos polismästaren eller polisintendenten. Bägge visa honom på det artigaste sätt i verlden till förste hofmarskalksexpeditionen.

»Under sådana förhållanden som de närvarande,» säga de, »är det ingen annan än förste hofmarskalken som har reda på någonting.»

Godt!

Den från polismakten bortvisade tidningsmannen går genast till förste hofmarskalksexpeditionen, hvilken han, efter långt och omsorgsfullt letande, träffar på i en mörk vrå, ofvanför ett par mycket mörka trappor i kungliga slottet.

Han drager fram sitt ärende och bemötes äfven där med den mest förekommande artighet, men — förste hofmarskalken vet ingenting.

Det är hvad tidningsmannen får till svar.

Det är ingen annan än riksmarskalksämbetet som kan lemna upplysning, försäkras i hofmarskalksexpeditionen.

Hvad är att göra?

Naturligtvis ingenting annat än att buga sig och tacka för hvad man fått veta samt med största möjliga