Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/49

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
38
DÅ PRINSESSAN GIFTE SIG

skyndsamhet leta sig ned utför förste hofmarskalksexpeditionens trånga, mörka trappor, torka sin svettdrypande panna och ila till riksmarskalksämbetet.

Vägen dit känner man lyckligtvis, ty hos i fråga varande ämbete har man »antichambrerat» en längre tid för att höra efter inträdeskort till den eller den delen af högtidligheterna.

Man får företräde, bugar sig och upprepar hvad man redan sagt åt polisintendenten, polismästaren och förste hofmarskalksexpeditionen.

Riksmarskalksämbetet är lika artigt som de nyss nämda myndigheterna, men också lika okunnigt.

Det är ingen annan som kan lemna upplysning i den frågan, svarar riksmarskalksämbetet, än — hennes majestät drottningen.

Där står nu vår tidningsman utan att hafva kommit ett enda fjät närmare den oundgängliga frågans lösning. Icke kan han begära företräde hos drottningen för att fråga, vid hvilken timme det kungliga festtåget skall sätta sig i rörelse. Äfven om han skulle få företräde, hvilket visst icke vore alldeles omöjligt, ty Sveriges drottningar äro kända för att ömma för den lidande mänskligheten, så drager tidningsmannen dock kanske i betänkande att komma fram med sitt:

»Ers majestät, säg mig uppriktigt, huru dags ers majestät och de andra kungliga fara ut i morgon?»

Nej, det går icke an.

Och så är drottningen i Kina eller på Kina för tillfället, och det tager alt någon liten tid att fara till Drottningholm. Icke hinner man häller springa hem efter svarta fracken.

Men allmänheten måste hafva reda på när de kungliga fara ut. Detta måste stå i tidningen morgonen