Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/50

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
39
DÅ PRINSESSAN GIFTE SIG

därpå, ty när man köper sitt tidningsblad eller när man har prenumererat på det, har man rätt att varda underrättad om alt som sker och alt som kommer att ske, och man tycker icke om att ställa sig på Norrbro klockan tu och få stå där och vänta till sju.

Tidningsmannen må således bära sig åt huru som hälst, men han måste låta allmänheten få veta, när den kungliga cortégen sätter sig i rörelse. Han måste göra underverk. Att han också gör det, faller af sig själft. Det är hans yrke. Men när underverket är fullbordadt, är det kanske slut med den stackars tidningsmannen. Hvem fäller då en saknadens tår?

Finnes det någon som är lika ansträngd, så är det under sådana högtidligheter vakten vid Gustaf Adolfs torg, hvilken i hvar tredje minut måste ropa sitt:

»Ai-i-gevär!»

Vi tillåta oss anföra hvad vår vän Robert Watt, den allmänt bekante och omtyckte danske författaren, skref hem till sin tidning:

»Den 31 kommer balen på börsen att ega rum, och Stockholms stadsfullmäktige äro af denna anledning i brådskande verksamhet. Den som för öfrigt också varit i brådskande verksamhet är gardesvakten på Gustaf Adolfs torg. Den har ropats ut i medeltal hvar tredje minut, med eller utan trumhvirfvel, för att göra honneurs för innehållet af de olika kungliga vagnar som utan uppehåll svärmat öfver torget, med eller utan förridare, med två eller fyra hästar framtill och en eller två galonerade och med trekantiga hattar försedda lakejer bakpå. Berodde det på mig, skulle jag votera hela vaktmanskapet en extra ration af Pimpernilledroppar, ty de olycklige gardisternas halsar hafva ovilkorligt kommit i ett ömkligt heshetstillstånd.»