något medel att mjuka upp Norrtullsgatans kullerstenar hade man ej uppfunnit.
Det var en gång en engelsman som hade genomströfvat större delen af jorden, uppstigit på Mont Blanc, vandrat genom Afrikas öknar och öfver alt besegrat de största svårigheter. Denne outtröttlige engelsman kom äfven till Stockholm och fick det olyckliga infallet att till fots begifva sig till Stallmästaregården. Norrtullsgatan var honom för omedgörlig. Han dukade under innan han hunnit till Mon Bijou, det lilla värdshuset som nyttjades såsom räddningsstation för olycklige fotgängare.
Vår familj från söder anlitade icke den räddningsstationen, men man gick in på »Gamla våffelbruket» och hvilade sig samt hämtade krafter till att utstå de mödor man ännu hade kvar. Detta »bruk» var en öfverlefva från gamla tider, då hela denna utkant af hufvudstaden var uppfyld af »våffelbruk» med till dem hörande »färsköl», en vätska som nu sannolikt alldeles sinat bort.
Efter framkomsten till Haga pustade man först ut en liten stund vid en kopp kaffe till vänster innanför grindarne. Sedan bar det af till slottet, där man stälde sig på post utanför ett fönster och stannade där till långt in på natten. Hade man tur med sig, kunde man få se både kronprinsessan och kronprinsen, kanske till och med prins August.
När klockan vardt tio och mörkret föll öfver Hagas lundar, vände man åter till staden samma väg man kommit. Visst var man litet ömfotad, men man höll sig tapper och talade om, huru söt prinsen var, huru hjärtans snäll prinsessan såg ut, huru vacker klädning drottningen hade, huru hurtigt kungen dansade.
Det var visst icke alla som sett något af dansen, men man hade likväl varit i granskapet. Så talade man
