på, ty festerna äro naturligtvis alla till danska kronprinsessans ära, hvilket vill säga till svenskarnes ära, och som vi skåningar måste representera hela Sverige, så måste vi infinna oss i Köbenhavn och se på alla grannlåterna. Det där blir tröttsamt i längden, i synnerhet som jag icke kan lida den myckna musiken i alla de där förlustelselokalerna. Jag reser min väg.»
Men hvart skulle han taga vägen? Han hade funderat på Marstrand, men där lär vara nästan lika mycket folk som i Köbenhavns Tivoli. För Strömstad, Lysekil, Grebbestad och de andra badorterna på vestkusten hade han just icke någon synnerlig smak. Det luktade fisk för mycket, menade han, och så var societeten ej alltid den stillsammaste. Han ville vara i fred.
»Nej, jag far till Stockholm,» sade vår vän från Skåne, »och hyr mig en liten lugn och fridfull våning vid Kungsträdgården. Det lär vara så vackert i Kungsträdgården nu för tiden. Och i Stockholm är det alldeles tyst. Man finner det alt för dödt, har jag hört. Det är just min sak, det.»
Han anlände till Stockholm, kom verkligen öfver en mycket hygglig bostad vid själfva Kungsträdgården, flyttade in och beredde sig på att i ro njuta af lifvet.
»Nu kunna de gärna gå där nere i Köbenhavn och anstränga sig med sina fester. Här har man gud ske lof rasat ut och behöfver hvila. Här är tyst och stilla. Och se, sådana vackra gräsmattor med präktiga blomsterrabatter! Det är mycket vackrare än vid Ramlösa, och jag sitter väl hällre här än i Kongens Have i Köbenhavn. Ja, sau Gu’ gör jag sau.»
Vår skåning gick icke ut på hela dagen. Han hemtade sin middag från Hamburger Börs och skulle just
