Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/57

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
46
DET ÄR SÅ TYST I STADEN

följa sin gamla vana och taga sig en liten middagslur, då han spritter till af förskräckelse.

Hade han redan drömt, innan han ännu somnat? Nej, det var ty värr ren verklighet. Han hörde musik, mycket vacker musik, men han hatade musik, ty han hade fått för mycket däraf i Köbenhavn, inbillade han sig.

Det var en af hr Blanchs orkestrar, bara en tills vidare, som började sin eftermiddagskonsert. Vår vän från Skåne anhöll att få tala med sin värdinna och förebrådde henne, att hon icke, innan han hyrde rummen, underrättat honom om ett så obehagligt granskap.

Värdinnan var mycket ledsen, men ännu mera förvånad öfver sin hyresgästs missnöje och menade, att det nog kunde synas, att han ej vore stockholmare, ty en stockholmare kan aldrig få nog med musik.

Hvad var att göra? Kontraktet var redan undertecknadt och hyran betald i förskott. Hyresgästen svor några mustiga eder, men som de voro på skånska, så förstod värdinnan dem lyckligtvis icke. Hon aflägsnade sig, tröstande hyresgästen med den lugnande förklaringen, att musiken hos Blanch aldrig räckte längre än till klockan elfva på aftonen.

Herrn från Skåne fann den trösten lika obehaglig som den värsta hotelse, ty han var van att lägga sig klockan nio. Det hade han gjort under alla de sist förflutna fyratio åren, med undantag af de aftnar under förmälningshögtidligheterna i Köbenhavn, då han ansåg sig böra representera Sverige ända till klockan tio.

Men det gifves väl uppehåll i musiken, sade han till sig själf. De kunna väl inte fila och tuta utan afbrott i så många timmar. Den ena orkestern hvilade sig verkligen några minuter, men då tog en annan af hr Blanchs