frukost med någorlunda matlust, om han stannat i sina rum eller gjort ett litet slag i parken vid Saint-Cloud. Men klagomålen öfver att ingenting hände voro starka och ihärdiga. Man tycktes nästan vara förargad öfver, att kejsar Napoleon satt och frukosterade i Saint-Cloud i stället för att ligga på lit de parade i Tuilerierna.
Man fann det oromantiskt futtigt, att unge Don Carlos icke irrade omkring i de spanska bärgstrakterna med några guerillachefer, trasige munkar och ett dussin dansöser med äkta kastagnetter.
Man tyckte att ingenting hände i Italien, utan att det varit mycket intressantare, då Fra Diavolo med sitt band höll till vid Terracina, liksom Frans den andre icke kunde vara lika intressant.
Det gick trögt med omsättningen icke blott inom nyhetsverlden, utan äfven inom handelsverlden, i synnerhet inom bodhandeln. Bodarnes egare stodo sysslolöse i sina dörrar och tittade förgäfves efter köpare. Tiden var inne, då man skulle betala hyran, och om man visserligen icke ännu på någon tid behöfde erlägga skatten till stat och kyrka och stadens utomordentliga fattigvård och gatläggning, så hade man dock redan fått debetsedeln, och blotta åsynen af det förskräckliga papperet kunde komma det gladaste lynne att öfverlemna sig åt dystra betraktelser. Man klagade öfver stadsfullmäktige och privatbankerna, öfver dåligt väder och bristande uppmuntran, till och med öfver den goda årsväxten, hvilken icke kunde förmå svenska folket att fara till Stockholm och förvandla sin spanmål i vackra saker till hemmets bekvämlighet och den personliga trefnaden.
Då hände något: en kinesisk ambassad anlände till Stockholm. Det gaf genast väckelse åt intressanta nyheter och åt det domnade affärslifvet.
