»bättre klasserna» på de vackra sommardagarne åkte i täckta vagnar till utvärdshusen, stängde in sig i kvafva rum, drucko omåttligt och spelade kort eller tärning lika omåttligt.
Huru det egentligen stod till med folklifvet är svårt att säga, men det tyckes som hade det varit tämligen rått och utan den poesi hvilken man inbillat sig skulle hafva funnits däruti mera förr än nu. Gustaf den tredjes operaskick var väl icke det verkliga folkets sätt att uttrycka sin glädje, fastän hofsmickrare och folksmickrare gjort i hop rätt vackra historier i det afseendet.
Men man roade sig så godt man kunde, det är utom alt tvifvel. Man såg nog då långt oftare än nu Stockholms drängar dansa i stöflar och galoscher vid Uggelviken och bereda sig till slagsmål med garnisonssoldaterne, i forna dagar ett förskräckligt slödder.
Handtverkarens familj begaf sig oftare än nu till fots till Hagaparken och hade både gesäller och lärgossar med sig, och det var de sist nämde som buro matkorgarne. Under vägen hvilade man en stund vid något af de många färskölsställena och våffelbruken vid Norrtullsgatan, och efter en glad dag i det gröna med dans och lek och ej så litet bränvin gaf man sig i god tid på hemvägen och »hann sta’n på svullna fötter».
Men man gjorde också sjöresor, äfven innan ångbåtarne erbjödo sin tjänst. Få hade egna båtar, men dess flere anlitade de ganska tvärsäkra »roddargummorna». Det nöjet fortfor ända in på 1840:talet, men minskades sedermera betydligt och är väl nu till allra största delen öfvergifvet. För några få riksdaler och fri förtäring åt rodderskorna kunde man få hyra en båt för hela dagen, och i den kunde man stufva in två eller tre familjer, som slagit sig i hop om nöjet och af hvilka hvar och en
