Då solen fram på förmiddagen började verka kraftigare, vardt sällskapet tystare, och det hände att litet hvar nickade i halfslummer, till och med gamle mästaren vid rodret, hvilket dock kunde ådraga honom en tillrättavisning af de drifvande krafterna i fören.
Förr eller senare kom man dock fram till Drottningholm. Korgarne buros upp till någon aflägsen del af parken eller lemnades i vård hos vaktmästaren på Kina, och sällskapet vandrade af för att beskåda slottet utan och innan. Man beundrade Gustaf den tredje i gobelin, Adolf Fredrik i krita, Lovisa Ulrika i olja, stannade en lång stund framför Renstjerna i lappåkdonet och turken Schabbasch som leder en kamel, hvarefter man också tog i skärskådande dvärgen Bébé, som Lovisa Ulrika fick till skänks af konung Stanislaus och som »in Lebensgrösse» finnes på Drottningholms slott.
Sedan man tillfredsstält dessa andliga behof, tog materien ut sin rätt och man begaf sig till middagsbordet; den gemensamma matsäcken uppdukades på en tufva i den minst tillkonstlade delen af parken. Under måltiden var glädjen i det vackraste stigande, och sedan man väl plägat sig och äfven skickat ned välfägnad till besättningen som under tiden tagit sig en lur i båten, sprang ungdomen »sista paret ut», under det de äldre sträckte ut sig i gräset och njöto en lugn middagsslummer.
Efter att på det sättet hafva roat sig ett par timmar, bröt man åter upp och vandrade under sång ned till båten, gick å nyo om bord, och maskinen sattes i gång. Farkosten med sin glada last plöjde åter Mälarens bölja, men ej längre än till någon vacker holme i granskapet, där man gick i land, gjorde upp eld midt bland buskar och tort gräs och satte kaffepannan på elden. Visserligen hände det någon gång, att man stälde
