till en liten skogseld, men det störde vanligtvis icke glädjen. Man sprang ännu några hvarf »sista paret ut», plockade kiselstenar och kastade smörgås vid stranden, skar sig pipor i vassen, tutade i dem och hade verkligen mycket roligt.
Under hemvägen sjöngs oafbrutet, och guitarren lemnades icke ett ögonblick i ro. Man växlade skämt med andra lustpartier i andra roddarbåtar. Utanför Ekensberg afbrändes kanske några svärmare, under väldiga hurrarop från stranden. Gummorna i fören höllo den gamla lunken, lika långsamma men också lika tvärsäkra som på morgonen. Ingenting kunde förleda dem att öfvergifva den gamla lunken med årorna.
När man åter rodde förbi Essingen, glömde de gamle herrarne icke Bellman mera på hemvägen än vid bortfärden. Då togs också den första »färdknäppen»; den sista togs icke förr än efter många mellankommande, först när man var färdig att stiga i land vid Sopbacken.
»Aldrig ha vi haft så roligt som i dag,» förklarades sedan, när man i den ljusa sommarnatten stretade upp för Tyska Brinken.
Det var då för tiden.
Ångbåtarne, en nyare tids påfund, hittade på långa lustresor och lockade stockholmsfolket ej blott till Drottningholm, utan ända till Gripsholm, till Rosersberg, Sko och Upsala åt Mälarsidan, samt till Vaxholm öster ut. Då var gärdet uppgifvet, tyckte man och viste icke då ännu att järnvägarne skulle göra ännu större omhvälfning i lustfarten. Nu nöjer man sig med icke mindre än att fara på lusttur till Kristiania och snart mycket längre bort.
