fosterländska Tivoligäster tyckte, att Gungl förtjänade uppmuntran och därför klappade händerna, när de förre hyssjade och hvisslade, så uppstod en på det stället ovanlig konsert.
Vi låna vår vän Cabiros ord:
»Dessa hederlige Dannemän,» säger han, »hvilka mest passande kunna räknas under den shakspearska kategorien gode borgare och dålige musikanter, gjorde en mycket respektabel början, protesterade envist mot det med hvarje nummer tilltagande bifallet och slutade med att sätta i scen ett hurra för Lumbye. Den andra delen af allmänheten, som både i patriotiskt och musikaliskt afseende hunnit till den mogne mannens mera kosmopolitiska ståndpunkt, fann genast en himmelsvid skilnad mellan Gungls och Lumbyes spel och förklarade detta konstförståndigt af inöfningens större noggranhet eller orkesterns bättre placerande, så vidt de icke, något som jag hörde en mycket allvarsam man påstå, härledde det från den omständigheten, att Gungl hade en större kontrapunkt än Lumbye. Då jag vid detta påstående visade en något tviflande och frågande min, lånade den allvarsamme mannen mig sin kikare, genom hvars hjälp man skulle tydligt se den nämda kontrapunkten. En annan bekant, hvilken jag följde in i Tivoli den första aftonen då de bägge kompositörerne växelvis anförde orkestern, gjorde mig på vägen till konsertsalongen uppmärksam på de gungl’ska bleckinstrumentens afgjorda företräde framför de lumbye’ska i ouverturen till Midsommarnattsdrömmen som just då spelades. Då vi kommo fram till konsertsalen, funno vi, att det just var den lumbye’ska orkestern som utförde ouverturen. Min vän bytte om samtalsämne och jag gick höfligt in på hans åsigt.»
