under Norrbro, ganska egendomlig färd i maskeradt sällskap och med en hel hop dominos om bord, något af Venezia, skulle jag tro. Det är skada, att guitarrernas tid är förbi. Herre gud, nog kommer jag i håg min första färd till Norsborg. Då voro guitarrerna ännu inte landsförvista. Patron . . . nå, jag nämner inga namn, var en ung bodkvist då och spelade guitarr hela söndagen i ända. Nu har han vasen. Det var, som sagdt, för många, många år sedan, när jag började fara till Norsborg.»
»Ett fjärdedels århundrade sedan dess,» tillägger hr Wallman och ser nästan rörd ut.
Ett fjärdedels århundrade ännu före den Wallmanska tiden fans också här en tillställare af nöjen, men af finare slag. Det var Torngren, någonting fint, doftande af vällukter, frack med krås, manschetter och chapeaubas under armen. Han tillhör August Blanches tid och har af denne skildrats.
Torngren hade vunnit rykte på sina fina baler. Innan han vardt denne ryktbare Torngren, hade han varit en helt obemärkt viktualiehandlare. När han dog, sökte en annan viktualiehandlare att också få vara den eleganta och dansanta verldens orakel. Han hade redan ett lysande namn och hette Lampa, men Torngrens stora anordningsförmåga och fina takt egde han icke.
Lampa måste därför nöja sig med att lysa för en mindre aristrokratisk verld. Han stälde till små munterhetstillfällen här och där, bland andra i nedre börssalen, där han själf gjordes till föremål för en uppsluppen allmänhets glada upptåg. Slutligen slocknade Lampa, nästan glömd af alla dem han önskat roa.
Men innan dess hade en tredje person, också utgången ur en viktualiehandlares bodkammare, beslutat
