verkligt folklif eller icke. Somliga mena, att så icke är förhållandet, åt minstone att man här ej känner till hvad ett folklif, sådant som det danska, vill säga. Andra taga illa vid sig öfver ett slikt förmenande och tala om matkorgar och glada grupper i backarne samt påstå, att Bellman alltid är med och när de grupperna.
Några tro, att det danska folklifvet inskränkes inom Köbenhavns Tivoli och sätta upp mot detta vår »Frisens park» o. s. v. Men ett sådant lif finnes äfven i Danmark och i synnerhet hos köbenhavnaren. Den som föreställer sig, att köbenhavnaren aldrig far ut på landet, utan endast går i Tivoli, den känner icke vårt grannfolk hvilket med sådan förkärlek »tager ut i Skoven». Där finnas också matkorgarne, backarne och det glada lifvet, ja, de finnas i ännu större och lifligare antal, men utan så mycket bråk. Men detta sker ej hvarje dag, liksom man ej häller från Stockholm gör längre utflygter dagligen. Visst är, att vår hufvudstad består sig dyrare nöjen hvar enda dag, utan att därför hafva roligare än köbenhavnaren i Tivoli.
»Men köbenhavnaren kan ju inte lefva utan sin témaskin? Är det inte löjligt? Tänk er bara hr Sörensen, fru Sörensen och alla de små Sörensenerne omkring sin maskin!»
Nå ja, om familjen Sörensen har lika roligt omkring sin »maskin» som familjen Pettersson omkring sin matkorg med öl och porter och bränvin och punsch, så har glädjens vän väl ingenting att säga.
»Slisk! . . . Nej, tacka vet jag sju tutingar, bruna och varma!»
Tycke och smak kan ingen förta. Hvar och en har rätt att följa sin åsigt och att efter eget godtfinnande inrätta sina lefnadsvanor.
