Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/89

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
78
FOLKLIF

Visst är, att vi en gång höllo på att få ett verkligt folklif i Stockholm. En dag kom Kalle Pettersson hem till sin mor, enkekamrerskan, och utropade:

»Vet mamma, att i morgon skola vi ha vår första utmarsch. Det bör bli riktigt roligt.»

»Jo, jo! Men hvad är det för slags folk med?»

»Litet af hvarje, mamma lilla. Grosshandlare och kunglige sekreterare. Min principal är också med. Så ha vi skomakare och skräddare, mästare och gesäller om hvar andra, fabrikörer och fabriksarbetare, konstförvandter och konstnärer. Ja, det är, som sagdt, litet af hvarje.»

»Det är ett fasligt blandadt sällskap, kära Kalle,» anmärkte enkekamrerskan.

»Kommer mamma inte med?» frågade unge herrn.

»Jag! Hvad tänker du på?»

»Mamma ska’ bestämdt komma med. Min principals familj far ut till Uggelviken, där vi ha ett par timmars rast, och fröknarna Gyllenskog tänka också komma dit. Mamma kunde gärna ta Fina, Lina och Mina med sig, så få flickorna dansa i gröngräset. Jag har raska kamrater i kompaniet som nog vilja hvila sig med en duktig svängom.»

Kalle var på grosshandelskontor. Han var lifvad för skarpskyttesaken, försummade aldrig någon sammankomst, deltog flitigt i exercis och skjutöfningar samt var riktigt förtjust, när fråga var om en utmarsch.

»Pettersson är just en tok», sade hans kamrater först och sökte göra narr af hans ifver. Men det dröjde ej länge förr än några af dem också stodo i ledet, och när »principalen» gick med, följde hela kontorspersonalen exemplet.

Vid den nu nämda utmarschen hade ett stort