Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/90

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
79
FOLKLIF

antal herrar och damer infunnit sig såsom åskådare, och under rasten stod glädjen i himmelshöjd. Somliga dansade vid ljudet af skarpskyttemusik, andra hvilade gruppvis i skuggan af ekarna och omkring åtskilliga förfriskningar. Marketentarvagnarne voro belägrade af matfriske och törstige skyttar, som under skämt och upptåg sletos om smörgåsarne och ölbuteljerna. På ena sidan gnolade en dubbelkvartett på några sånger som skulle utföras mellan danserna. På andra sidan sprang man »sista paret ut». Öfver alt märktes belåtenhet och muntert lif.

Enkekamrerskan hade låtit öfvertala sig att fara ut och se på Kalles exercis. Hon förklarade sig sedermera ganska belåten med sin dag, under det att Fina, Lina och Mina sade sig aldrig förr hafva haft så roligt. Den gamla frun medgaf, att alla skarpskyttarne uppfört sig mycket anständigt, till och med rätt »gentilt», samt att man just ej kunde se stor skilnad på skomakare och handelsbokhållare, kunglige sekreterare och skräddargesäller, när alla voro lika klädde. Flickorna hade i fransäsen dansat mot en bodmamsell och två »jungfrur» utan att därför tycka sig hafva haft mindre roligt.

Så gick det till den söndagen. Snart kom en dylik söndag igen, och så ännu flere. Det höll på att utbilda sig till ett verkligt folklif, och det af allra bästa slag.

Vid ett tillfälle, då en af Stockholms riksdagsmän, en fabrikant, uttalade sig offentligt om skarpskyttesaken, sade han, att bland andra fördelar vore den kanske den förnämsta, att skarpskyttemössan bidroge till jämlikhet mellan personer af olika samhällsvilkor. Man kan tillägga, att vid de offentliga öfningarna var det jämlikhet icke blott mellan medlemmar af skarpskyttekåren, utan