något dunkelt och som behöfde putsas upp, innan det kunde utställas, alla dock vid närmare påseende kära vänner. Det var, såsom alltid vid sådana tillfällen, ett oupphörligt »kommer du i håg» och »minnes du när».
Trettio år godt var det, sedan de ungefär vid denna tid på året hade kommit att till samman passera öfver Riddarholmsbron, den gamla, icke den nya »ämbetsmannabanan», och förbi Geijerska huset med Hörbergska tryckeriet och krogen »Silfverskåpet» i hörnet sneddat af åt kyrkans södra sida.
Då liksom nu hade de sneglat på hvar andra, men då voro de fullkomligt obekanta sins emellan. De hade aldrig lekt med hvar andra och aldrig häller varit i slagsmål, hvilket kom sig däraf, att den ene hade gått i Klara skola och följaktligen icke lekt annorstädes än på Klara kyrkogård samt ej slagits med andra än jakobister, under det den andre hade gått i skola midt uti »sta’n», lekt på skolgården och högst sällan deltagit i några slagsmål, om icke med de så kallade »råttorna» i Finemans lankasterskola, som låg vid nedra delen af Tyska Brinken i ett nu nedrifvet hus, där Köttorget är beläget.
De bägge gossarne hade således inga föregående beröringspunkter, men vid ofvan nämda tillfälle gingo de till samma mål och buro samma upplaga af Håkan Sjögren under armen. De talade dock icke vid hvar andra, ty då man står i begrepp att varda gymnasist iakttager man en viss värdighet och talar ej med hvem som hälst. Men om de hade talat med hvar andra, skulle det hafva varit på följande sätt:
»Är du mycket rädd för skrifningen, du?»
»Rädd! . . . Jag har gått i Klara, jag, och läst för Söderlind.»
