Men de voro lika rädda bägge två, det är säkert. Det latinska skrifprofvet aflades i dåvarande Nedre Ringen, och de bägge gossarne kommo händelsevis att sitta vid hvar andras sida.
Det var ett högtidligt ögonblick, en hel lång rad af högtidliga ögonblick, under hvilka examinandi erhöllo det ena svettbadet efter det andra. Hvilka tumningar undergick icke Håkan Sjögren! Och hvilka tuggningar underkastades icke pennskaften!
Tänk, om man skulle kuggas i sitt latin, som man bråkat med i så många år! En gemensam fara knyter vänskapsband, kanske mer än gemensamma nöjen. De bägge gossarne vordo vänner först under faran, sedan bekräftades vänskapen genom mångåriga gemensamma nöjen. De fingo under skrifningen tillfälle att göra hvar andra några små tjänster, att hjälpa hvar andra med några verber samt till och med en hel fras då och då, men det var han som kom från Klara hvilken var mest i stånd att hjälpa. Privatisten var slängdare i de lefvande än i de döda språken.
I katedern satt för att öfvervaka skrifningen och hindra alt »fusk» en gammal herre med yfvigt hvitt hår och en stor vårta i ansigtet. Han såg mild och vänlig ut.
»Hvem är det?» frågade privatisten sin granne, klaristen.
»Vet du inte det?» svarade klaristen. »Det är ju Cajus.»
»Hvem är Cajus då?»
Klaristen visade sig mycket stolt öfver sin högre kunskap, förvärfvad genom forne skolkamraters, numera gymnasisters vänliga nedlåtenhet, och upplyste att Cajus vore professor Enberg, en af de aderton i svenska
