sympati hos en hvar, som känner dem personligen eller på något sätt tillhör deras verksamhetsområden. De äro till regeln intelligente män med en stark ansvarskänsla. Deras kärlek till fäderneslandet visa de hufvudsakligen genom att arbeta för människovänliga samhällsreformer, så att folket må kunna trifvas och blifva lyckligt i gamla Norge. Krigspolitik är dem en styggelse, och de hysa icke utan skäl, om ock kanske öfverdrifvet, en djup misstro till den högsta ledningen af unionens intressen i förhållande till utlandet.
Att de i politiska strider icke röja någon änglanatur mer än andra människor, lär icke vara skäl för att måla ut dem som vildar och galningar.
Det fins nog svenske män, som vågat trotsa det patriotiska ovädret här hemma och manat till besinning. Men deras antal, som tillika vågat yrka på rättvisa, har varit lätt räknadt. Och man har behandlat desse opponenter nära nog som hvar mans niding. De ha framställts som förrädare, köpte med norska och ryska pengar. Språkets mest utsökta grofheter ha haglat öfver dem. Enskildt och offentligt, i prat och nidskrifverier ha hvarjehanda lögner utspridts om dem. Man har sett prof på en nedrighet i denna väg, som öfvergår hederliga människors fattning.
Under den fleråriga unionsterrorismen i Sverge har hvarje försök till en opartisk diskussion i »norska frågan» tystats ned med grofva ord, åthäfvor och gärningar. Knapt någon, som genom studier och erfarenhet känner saken, har oantastad fått yttra sig. Okunnigheten har fört ordet och fanatismen blåst fanfarerna.
Kalla detta öfverdrift hvem som vill. Det är icke för tidigt att säga ifrån, hvad normala människor här i landet sedan någon liten tid börjat se och förstå.
Kant säger, att »den sanna politiken kan ej taga ett steg utan att först hafva hyllat moralen». Vår s. k. bildade nation är vorden efter andra civiliserade nationer, emedan det här mer än annorstädes saknas moral i vår politik, vår krassa intressepolitik. Detta gäller icke minst förhållandet till Norge. Börjar folk nu under den nationella demoralisationen begripa, hur en krigsopinion skapas, så är ju imellertid icke allt hopp ute om en allmän resning ur eländet.
Men låt vara — invänder kanske någon — att norrmännen må
hafva den lagliga rätten på sin sida och att svenskarne hufvudsakligen
hålla på vanan och makten. Det kunde ju ändå synas rimligt, att
gemensamheten fortfore i båda landens utrikesangelägenheter, om man ock
borde närma sig värklig likställighet dem imellan.
Här möta stora vanskligheter. Norrmännen ha alltid varit imot en gemensam utrikesminister, som icke har ansvar inför stortinget. Genom denna ordning ha de trott sig finna sina ekonomiska intressen
