förbisedda eller missvårdade och tillika städse fruktat att blifva indragne i krigiska förvecklingar med främmande länder. Tyvärr ha de icke saknat giltiga skäl för dessa betänkligheter.
Beträffande deras kraf på egna konsuler — rättsligen bygdt på norska grundlagens §§ 22 och 92 — framhållas flere goda bevis för dess praktiska giltighet.
Norges skeppsfart är mycket stor, tre gånger större än Sverges. Och norske handelsmän och sjöfarande ha alltid önskat kunna hafva egna konsuler på vissa platser, där Sverge finner det onödigt att hålla någon konsul.
De båda landens handelsintressen i utlandet äro ganska skiljaktiga. I Sverge råder protektionismen, i Norge frihandeln. Denna olikhet invärkar på näringslifvets alla förhållanden inåt och utåt.
Ju mer utrikeshandeln växer och skeppsfarten på främmande hamnar tilltager, dess större betydelse för affärslifvet får den statsinrättning, som har att främja utbytet med främmande länder och bereda ökade och nya marknader för ens eget lands natur- och arbetsprodukter. Konsulerna skulle vara de särskilda näringsgrenarnes representanter i utlandet.
En gemensam handels- och tullstyrelse för Sverge och Norge vore ju nu en orimlighet. Deras intressen äro i dessa hänseenden så skiljaktiga som möjligt. De måste täfla med hvarandra i stället för att samarbeta.
Att under denna konkurrens i utlandet hålla sig med gemensamma konsuler, lär väl vara en ohållbar anordning. Antingen måste de vara partiske, d. v. s. gynna det ena landet på det andras bekostnad, eller ock opartiske, det vill här säga förfalla i ovärksamhet. Ändamålet är i båda fallen förfeladt.
Man anser ock, att en skilsmessa i konsulatväsendet skulle bidraga till återställandet af ett vänskapligt förhållande mellan unionslanden, då det vid utnämningar icke längre behöfde tvistas om och klagas öfver, att en svensk föredroges framför en norrman eller tvärtom. Lägges härtill, att en sådan skilsmessa i godt samförstånd enligt sakkunniges mening skulle försiggå mycket lätt, så må man väl förstå den af norrmännen alltid närda önskan att få hafva sina egna konsuler under norsk statsmyndighet.
Att de också vilja hafva sin egen utrikesminister, hvartill de
äfvenledes ega full så väl laglig som moralisk rätt, skall ingen förtänka dem,
hvilken satt sig in i deras förhållanden och lärt sig inse, att en sådan
reform i synnerhet under nu härskande reaktion i vårt land till och med
kunde synas önskvärd för Sverges väl och unionens bestånd.
Men norrmännen — invänder man — hafva dock under den gemensamma utrikesstyrelsens hägn njutit af en 80-årig fred.
