Ja väl, svarar vår kompanjon, men detta kommer icke af vårt bolag, som härstämmar från kriget och är krigiskt till sin natur. Vi norrmän lefde i fred kort efter Karl XII:s död intill början af detta århundrade — utan någon union med Sverge.
Nej, freden har väsentligen berott på nödvändigheten att hålla sig i styr, på oförmågan att vidare deltaga i de stores krigsspel, alls icke på bristande lust att vara med.
»Bodösaken» har anförts som exempel på ett groft åsidosättande af Norges intressen under den gemensamma utrikesstyrelsen, och exemplet har icke förlorat något af sin sorgliga betydelse genom den förmildrande belysning, man i dessa dagar sökt gifva det.
I Nordlands amt, staden Bodö och närliggande platser, hade en engelsk affärsman börjat bedrifva en omfattande smuggling, som den norska tullpersonalen i anseende till sin fåtalighet endast ofullständigt kunde hindra. Den lyckades lägga beslag på en del af de förbrutna varorna. Dessa återtogos af smugglaren med väpnadt följe. Våldsvärkarne begingo flere andra dåd, fängslade länsmannen, då han skulle fullgöra sin plikt, öfvermannade tullbetjeningen, trängde in i packhuset och bortförde så mycket af det konfiskerade godset som de kunde medtaga. Sedan uppträdde några medhjälpare till smugglaren och förklarade sig vara egare till en del af de i Bodö upplagda varorna och begärde jämte ledaren själf engelska regeringens bistånd för att af norska staten utfå ett skadestånd på 648,000 kr.
Laglösheterna fortgingo under den svenske utrikesministerns lättvindiga behandling af saken. Fast det var uppenbart, att de norska myndigheterna gjort sin plikt mot de främmande äfventyrarne, ledde han förhandlingarna med England därhän, att enligt en kongl. resolution 21 juli 1821 Norge bl. a. förödmjukelser måste betala dem en ersättning af 325,000 kr. för deras förbrytelser.
Det är klart, att engelska regeringen icke skulle ha gjort sig till beskyddare af våldsmän och lagbrytare, om hon genom vår utrikesminister fått ordentliga upplysningar beträffande tvistens rätta sammanhang. Men det fick hon aldrig. Tvärtom hade hon af det besynnerliga sätt, hvarpå förhandlingarna sköttes från Sverge, fått den allt igenom falska uppfattningen, att hennes undersåtars rätt blifvit djupt kränkt af den norska staten. Det engelska sändebudet i de förenade rikena ansåg sig böra erinra höga vederbörande, att krig förr en gång uppkommit af handelstvister, och i en särskild not från England heter det, att ett längre förhalande med frågans afgörande skulle hafva följder icke blott för Norge utan för hela skandinaviska halfön.
Blef det också icke krig, så hade i alla fall vår utrikesminister åstadkommit ett ganska betänkligt afbräck i det vänskapliga förhållandet mellan England och Norge.
