En annan internationel tvist, som visserligen i främsta rummet angick Sverge, men i sina följder kunnat komma att lika nära angå Norge, härrörde af den krigsskeppshandel, som 1824 inleddes med de upproriska spanska kolonierna i Central- och Sydamerika.
En af dem, den nybildade republiken Columbia, hade af Sverge köpt två gamla krigsfartyg för 800,000 kr. Till en annan af dem, Mexico, sålde svenska regeringen därefter ytterligare tre krigsfartyg, af hvilka två voro så godt som nya, och tillät deras bemanning med svenskt sjöfolk, officerare och manskap.
Då kriget pågick imellan Spanien och de amerikanska republikerna, och Sverge förklarat sig neutralt, var ju detta ett uppenbart brott mot folkrätten. Denna anmärkning gjordes först af Spanien, som fordrade att Sverge skulle låta försäljningsaftalet återgå. Karl Johan trotsade. Först sedan Ryssland, Preussen och Österrike ganska hotande understödt det spanska anspråket, gaf han efter och lät hindra de tre fartygens afsändande. En skiljedomstol tilldömde köparne, engelska mellanhänder, 1,665,000 kr. i ersättning. Det var ett tarfligt slut för Sverge.
Men saken kunde fått en farligare vändning. Den internationella komitén i Paris för ordnande af den spansk-amerikanska frågan hotade med ett samfäldt ingripande af stormakterna, och ryska sändebudet i Stockholm lät förstå, att tsaren, Spaniens bundsförvandt, vore beredd att med kanonerna sätta detta hot i värket — oaktadt hans eljes vänskapliga känslor för Karl Johan personligen.
Det skulle här lätt kunnat hända — kungen höll i sig i det längsta — att de förenade rikena kommit att få en fiendtlig ställning i synnerhet till Ryssland och Karl Johan sålunda mista sitt enda stöd bland Europas furstar.
Än mera vidtutseende blef våra styrande herrars äfventyrliga
allianspolitik, för hvilken norrmännen alltid hyst en afgjord motvilja. Att vi
icke kommo med i dansk-tyska kriget 1848—49 mer än som skedde,
och sålunda räddades från oöfverskådliga olyckor, lär till stor del kunna
tillskrifvas motståndet från Norges sida.
Oskar I hade underrättat Preussen, att han ämnade bistå danskarne med vapenmakt, om tyskarne framträngde norr om Slesvig. Detta bekräftade han i en skrifvelse till samtliga stormakterna.
Svenska riksdagen beviljade medel till förberedande krigsutgifter, hvilket åberopades som ett uppmuntrande föredöme i en kongl. proposition till norska stortinget att medgifva linietruppernas och roddflottans användning och äfvenså bevilja krigspengar.
Stortinget biföll framställningen för grannsämjans skull. Man kunde befara ett »försvagande af föreningsbandet, om Norge icke i detta fall ville göra gemensam sak med broderriket».
