Jämte detta erkännande uttalade imellertid vederb. stortingskomité, att de förenade rikena hälst skulle alldeles undvika att blanda sig i striden och öfverlåta åt de stora garantimakterna att ordna de invecklade förhållandena i Danmark.
Stortingets uppträdande gjorde värkan. Kungen passade lägligt tillfälle och drog sig ur spelet. Så räddades vi den gången ur en öfverhängande fara.
Men det dröjde icke länge, innan nya frestelser skulle draga ut
höga vederbörande i en ändå vådligare allianspolitik.
I anledning af det nyss utbrutna kriget mellan Ryssland och Turkiet utfärdade Oscar I i slutet af 1853 en neutralitetsförklaring, som godkändes af samtliga stormakterna. Våren 1854 slöto sig England och Frankrike till Turkiet i dess krig mot Ryssland. Trots neutralitetsförklaringen, enligt hvilken Sverge-Norge förpliktat sig att visa obrottslig opartiskhet mot båda de stridande partierna, röjde svenska regeringen planer att med våra arméer och flottor sluta sig till detta förbund.
Detta kom icke längre än till en traktat med västmakterna, novembertraktaten, som afslöts 21 november 1855, och däri kungen af Sverge och Norge förband sig att ej till Ryssland afstå eller med denna makt byta eller låta den besätta någon del af de förenade rikenas område samt att ej häller åt Ryssland medgifva betesfiske eller annan dylik rätt utmed svensk-norska kusten. Ryska förslag i sådan syftning skulle genast meddelas Frankrike och England, hvilka då till lands och sjös skulle bistå oss med tillräckliga stridskrafter.
Denna traktat, som allestädes i Europa ansågs som inledningen till ett anfallskrig på Ryssland, lär innehålla hemliga artiklar, enligt hvilka våra stridskrafter skulle förena sig med Englands och Frankrikes, om fiendtligheterna förnyades våren 1856. Svenske kronprinsen Karl skulle rycka in i Finland med 30,000 man, som skulle förena sig med 100,000 fransmän under Napoleon III:s eller Kung Oskars öfverbefäl. Kriget skulle föras med engelska och franska pengar. Och för norden blefve segerns frukt ett stort Skandinavien, omfattande äfven Finland.
Freden i Paris 30 mars 1856 gjorde slut på storhetsdrömmen. Viljan svarade icke till förmågan. Men hon blef uppenbar inför hela världen och bragte oss åter i ett fiendtligt förhållande till vår väldige granne i öster.
Detta förvärrades ytterligare genom de svenska demonstrationerna för polska upproret 1863, hvilka bl. a. yttrade sig i vapensändningar från Stockholm till Polen, och föranledde Ryssland att med en flotta och flere kryssare uppträda hotande mot oss i Östersjön.
Tsaren väntade när som hälst ett angrepp från Sverge sannolikt i förbund med England och Frankrike.
