Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
19
FRED MED NORGE

bolagsstyrelsen, och om norrmännen äfven kunna påpeka andra vådor af en allt för långt utsträckt gemensamhet, hvaröfver de icke ega att öfva kontroll, — så har man tvärtom å svensk sida framhållit och skarpt betonat, att Sverge i själfva värket har en svagare ställning i unionen än Norge.

Som bevis härför påpekas af en förf. (Hbg: Hvad har Sverge vunnit genom unionen med Norge?), att det enligt riksakten skulle kunna gå så galet, att Norge, om kungaätten utslocknar, möjligen komme att »välja konung åt Sverge, imot svenska folkets enstämmiga vilja», ifall en unionskomité med lika många norrmän som svenskar behöfde tillsättas för att slutligt afgöra valet och om den förseglade sedeln då vore norsk.

Med dylika skäl visar förf., som synes vara en af korpral Bloms herrar och mästare, »huru styfmoderligt Sverge är behandladt i den unionella rätten», och han förklarar att »Sverges själfständighet sväfvar således alltid i fara».

Betraktelsesättet nämnes här icke för lusten att omtala ett kuriosum, utan såsom kännetecknande för storsvenskens sysslande med fjärrskåderi och löjliga spöken midt på ljusa dagen, då man är upptagen af arbete, som skall vara färdigt före skymningen.

*     *
*


Men vi svenskar löpa alltid den risken — det är en stående anmärkning — att nödgas försvara både oss själfva och norrmännen, utan motsvarande risk å deras sida. Norges landtvärn lär icke användas utom landets gränser; endast 18,000 man norska linietrupper kunna samvärka med vår krigsmakt på svenskt område; hvarimot vår armé utan någon inskränkning kan komma att kämpa för Norge.

Här blåser man åter upp de lösa förutsättningarnas bubblor. Vid ett anfall på skandinaviska halfön komma både svenskar och norrmän att få fullt upp att göra i hvar sitt land, om ock efter en gemensam försvarsplan. Då landstriderna helt visst hufvudsakligen skulle komma att ega rum i Sverge, lära vi icke kunna afstå en enda soldat åt Norge, medan det måste vara mycket sannolikare, att en stor del af de norska stridskrafterna skulle tagas i anspråk af oss. Detta ligger ju i sakens natur.

I alla händelser får det icke förbises, att när Norge af alla sina krafter värnar sitt eget land, så skyddar det icke allenast Sverges rygg utan försvagar på samma gång den gemensamme fienden och deltager sålunda i Sverges försvar kanske vida kraftigare än om det allt för mycket delade på sina små resurser.

Att promt vilja hafva det på annat vis, att pocka på lika stor militärmakt åt kungen i Norge som han har i Sverge, är idel storsvensk fåfänglighet, som snarare är till hinder än till gagn för det gemensamma försvaret.

Den likställighet i unionen, storsvensken vill medge Norge, går ut på ökad kungamakt och ökad krigsfara; den likställighet, Norge kräfver,